Den innersta kretsen är av plast

Det tog många år innan jag fick en plats i vår bys innersta krets för damer. År av längtan och nyfikenhet, år av smygtittande bakom gardinen när grannfruarna samlades hos varandra. På sommarhalvåret äger mötena rum utomhus på någons veranda och då hörs skratten och skramlet vida omkring. Förr fick jag bara lyssna avundsjukt men idag är jag själv med och bidrar till jublet när en ny plastpryl presenteras: Tupperware.

Jag misstänkte ganska tidigt att frånvaron av plastpartyinbjudningar kunde ha att göra med att Fru Leander (jag) inte lagar mat. Eftersom maken var hemma så länge med minstingen är det inte alls omöjligt att han råkat berätta för någon att hemma hos oss är det minsann han som står för all matlagning. Detta kunde sedan ha spridits runt bygden, och vips var jag inte aktuell för damernas plastritualer.

Jag må vara hopplös i köket men jag är inte korkad i övrigt. Så snart jag hade räknat ut att maken kanske var orsaken till det fruktansvärda missförståndet, insåg jag också att han kunde vara nyckeln till att lösa det. Nästa gång damerna samlades i granngården ropade jag därför på honom:

"Spring över och köp en sån där sladdrig sak man har i ugnen!", beordrade jag ivrigt.
"Öh?"
"En sån där som inte brinner ..."
"Öh?"
"... bränner menar jag", rättade jag snabbt. "Fast den är gjord av nån kemikalie."

Tack och lov är även maken ganska klurig och räknade själv ut att det var en silikonform jag ville ha. Jag hade sett dem i tevereklamer och faktiskt tänkt att jag själv skulle testa lite kakbak någon gång om jag bara blev garanterad att smeten inte fastnade i formen.

Maken lommade över till grannhuset. Han fick förhandla vid ytterdörren några ögonblick innan han släpptes in. Det var mörkt ute och i det upplysta köket kunde jag se honom skymta förbi. Hade han en kaffekopp i handen?

Någon halvtimme senare kom han tillbaka med en liten beställningslapp och två pyttesmå plastburkar med ljusgröna lock. Introduktionsgåvan. Vi var inne!

”Nästa gång är det du som går”, sa han.

Sen dess har jag varit på flera plastpartyn hos damerna i byn. Jag har fingrat på burkar, vridit på manuella lökhackare och provrivit ost. Och jag har skvallrat och fnittrat och druckit litervis med kaffe.

Jag har också varit otrogen en gång, när en före detta arbetskamrat bjöd på plastparty. Först blev jag lite förvånad över att just hon skulle hålla i en sån tillställning men så snart jag kom dit förstod jag hur det stod till. Det visade sig nämligen att den inbjudna försäljerskan varit hemkunskapslärare till minst hälften av deltagarna, så festen blev ett enda långt ”aaah…” och ”mmm…”. Klimax nåddes när hela skaran lyckades utbrista i ett gemensamt ”ooo… MULTIFUNKTION!”.

Min förra arbetskamrat e-postade mig igår med en ny inbjudan. Eftersom partyt krockar med styrelsemötet i konståkningsklubben blev jag tvungen att tacka nej, men det kändes ändå lite gott när två damer från byn knackade på dörren senare på kvällen. De bar reflexväst, toppeluva och varsitt par gångstavar.

”Måndag kväll är det dags igen”, sa den förste hurtigt. ”Hemma hos mig!”

”Jag kommer”, utbrast jag genast men kunde inte låta bli att tillägga att jag faktiskt redan hade fått en inbjudan till ett ANNAT plastparty.

Ibland är man på topp!