Medge att den hade kunnat växa så här. Endast naturen borde kunna fixa en så schysst färgkombination. Nu tänkte jag att vi skulle ha en liten mysig sommarutmaning: Berätta om någon patetisk okunskap du burit på alldeles för länge. Inte för att jag tror att det blir någon rusning till utmaningen precis; dels råder det lite bloggtorka nu, dels förutsätter ju utmaningen att man faktiskt vet om sin okunskap. Ni kanske går omkring och tror att blåbär växer på träd och att Sting kommer från Skåne och i så fall får okunskapen vila tills ni når min olive-pimento-insikt.
Äsch, det var ju en usel utmaning.
Och korkekens korkar växer i klasar.
10 kommentarer:
Varje gång det går upp ett "liljeholmens" så är det ju någon form av okunskap som blivit besegrad. De sitter som ett pärlband som sträcker sig genom hela livet. Tyvärr lägger jag det mesta bakom mig sedan, så jag kommer inte ihåg vad jag inte hade klart för mig tidigare. Kanske dyker ett exempel upp och då återkommer jag.
Jag trodde länge att Samarkand låg på västkusten (Sveriges alltså). Kunde inte förstå att det skulle vara så svårt att ta sig dit ("om du nånsin kommer fram till Samarkand").
/Pia
Efter att hela uppväxten ha hört "det får du göra/kommer du förstå/blabla - när du blir vuxen" trodde jag ända tills jag var 18 att jag på nåt sätt skulle bli en annan människa när jag blev vuxen. Ungefär som en puppa som blir fjäril. Jag insåg skakad att jag skulle fortsätta vara samma person.
När jag var liten så byggdes ett nytt församlingshem i närheten av där min farmor o farfar bodde. Det heter Broselsgården.
Ända till för något år sedan så har jag trott att huset fått sitt namn efter en levande person, en man med förnamnet Brosel. (Kan man heta Botvid och Anselm så kan man väl heta Brosel?)
Men så fick jag en ajaj-upplevelse och insåg att husets namn kom sig av att det ligger intill en bro och att det nedanför bron, utanför huset, är ett sel i älven = Brosel.
Min mammas kommentar var "men hur har du kunnat tro det? Och så länge?".
Tja. Kanske för att ingen berättat något för mig?
Vet inte om jag vågar berätta. Det är så dumt. Men ok då.
Jag har alltid funderat på hur attacken vid Pearl Harbor kunde komma så överraskande. Jag menar japanerna måst ju först flyga över hela Asien, sedan Europa och sedan Amerika för att komma dit. De måste ju ha gått ner för att t.ex. tanka någonstans. De borde ju då ha observerats av någon som kunde ha varnat. För några år sedan såg jag filmen Pearl Harbor och då blev jag alldeles perplex. Naturligtvis flög de den vägen!!! Åh vad dum jag kände mig. Vilken fyrkantig värdsbild jag levt med!!
Lotta
Världsbild, ska det vara, inte värdsbild! Berodde dock inte på okunskap. Den här gången.
Jag hade väldigt svårt med ordet "tillade".
Jag såg det som något liknade som trallade, en form att prata, uttrycka sig med en viss satsmelodi.
Tjohoo, vilka underbara bekännelser! Man bugar och tackar!
Bengt, själv hade jag svårt med "ånyo" som jag uttalade "ånjo".
Lotta, Pearl Harbor är en pärla ;o)
Jag tycker det var en så rolig utmaning och jag hade så gärna velat skriva något roligt själv. Men liksom Kristina har jag nog förträngt all min gamla okunskap. Det skulle i så fall vara sången om den Trygga Räkan, men det är jag ju inte ensam om.
Som de andra så är jag ganska senil angående mina egna aha-upplevelser. I varje fall i denna kvälls sena timme.
Men jag kan bidra med att maken aldrig hade hört "Far, får får får?..." när jag träffade honom och han var 26 år. Den var ju hur gammal som helst, den hade jag ju hört sen jag var pytteliten ju.
Skicka en kommentar