Monster Jam, som sagt

Ja just det ja, jag blev ju berikad i helgen. Monster Jam var jag på. Det är utsmyckade personbilar som fått jättestora däck som kör över andra personbilar med normala däck. Först kör de på tid och sedan på stil. Poängen visas upp av långbenta snärtor med kjolar så korta att troskanten syns. Den blonda höll sin skylt uppochner och fnittrade förtjust när en av segrarna blötte ner hennes lilla topp med champagne.

Det är möjligt att det var första gången jag såg motorsport live. Jag insåg förundrat att förarna ser ut som sina fordon, ungefär som hundägare ser ut som sina små fyrbenta älsklingar. De som kör monsterbilarna är tjocka gubbar, de som kör gokart är små taniga snubbar och de som kör motocross är snygga grabbar, lite som skejtare.

Monster Jams publik är barnfamiljer och grabbgäng med medelålder cirka 35. De förstnämnda dricker läsk och de sistnämnda öl. När de förstnämnda fastnar med knäna mellan Ullevis hårda plaststolar tar de sistnämnda fram medhavda skruvmejslar och plockar helt sonika isär hela raden av säten. Det var när det hände som jag bestämde mig för att inte förakta grabbgängen, som faktiskt betalat 500 kronor per skalle utan att kunna skylla på att ungen ville gå. Jag tänkte att det egentligen inte är någon skillnad på dem och alla damer som går på Gothenburg Horse Show och trängs med barnfamiljerna. De kollar ju också på dammiga banor där de tävlande far runt och hoppar över hinder.

Dassig mobilbild. Skallen som skymmer den fantastiska sikten tillhör en man som hjälpte ett barn som kommit i kläm.

Konsten att hantera en telefonförsäljare

Telefonen ringer och Åttaåringen hinner ta upp luren på andra våningen innan Sjuåringen hinner fram på första. Jag står bakom henne och tillsammans lyssnar vi på det fascinerande samtalet.

Åttaåringen: Hej, det är Filip.
Försäljaren: Hej, jag heter Philip och ringer från Tele 2. Är din pappa hemma?
Åttaåringen: Heter du också Filip?
Försäljaren: Ja, är din papp...
Åttaåringen: Stavar du med F eller Ph?
Försäljaren: Jag stavar med Ph. Är din ...?
Åttaåringen: Som tevetillverkaren då, du vet Philips?
Försäljaren: Öh, ja, får jag tala med din pappa tack?
Åttaåringen: Du kanske äger Philips?
Försäljaren: Haha, nej det gör jag inte. Är din mamma hemma då?
Åttaåringen: Jag tror det. Visste du att en i Beach Boys hette Philips med Ph?
Försäljaren: Nej, det visste jag inte. Är din mam...
Åttaåringen: Han skrev California Dreaming.
Försäljaren: Jaja, men nu är det så att jag vill tala med ...
Åttaåringen: All the leaves are brown and the sky is grey, I go for a walk ... (sjunger).
Försäljaren: Jag återkommer (lägger på luren).

Det är alltså så man gör.

Instruktioner

När man hittar en blodig unge i en vit soffa gäller det att snabbt göra en riskanalys. Det handlar alltså om att ställa ungens värde mot soffans och sedan lägga på den potentiella skadan multiplicerat med roten av det närmaste primtalet. Frågorna måste ställas blixtsnabbt och om ungen fortfarande är vid medvetande och kan tala ska dennes svar utgöra underlag för den fortsatta analysen:

1. Var blöder det? (Varför kommer senare i samband med att skuldnivån bedöms.)
2. Blöder det på något annat ställe? (Snälla, snälla, säääg att det inte blöder på rumpan eller ryggen som ju är i direkt anknytning till det vita tyget.)
3. Blöder det på något annat ställe? (Fortsätt fråga tills ungen definitivt hävdar att svaret är nej.)

Om svaret på fråga 1 (som i vår familjs fall igår kväll) är att det blöder i munnen för att ungen av ren uttråkning valt att dra ut en tand som inte ens var märkbart lös (dock en mjölktand) gäller det att vara på sin vakt för här får ju svaren på fråga 2 och 3 helt plötsligt en annan innebörd:

2. Nej, det blöder inte på något annat ställe, och
3. Nej, det blöder inte på något annat ställe, men …

Notera:

4. Det finns blod på något annat ställe, nämligen på händerna och på alla ställen som händerna varit sedan tandutdragningsprocessen inleddes.

Här är det bäst att kvickt lyfta ungen rakt uppåt för att på så sätt minska den fortsatt möjliga blod-soffa-beröringsytan. Ungen placeras sedan i närmaste badrum där tvagning sker. Sofföverdraget dras av och förvaras säkert tills nästa Halloweenfest då det får en central placering.

Om svaret på fråga 1 istället är magen eller skallen är det möjligt att soffans värde bedöms som lägre än ungens men det vet man som sagt inte förrän man har multiplicerat den potentiella skadan med roten av det närmaste primtalet.

Ner som en pannkaka

En jag älskar oändligt mycket har asperger. Därför gjorde det mer än ont när en högt uppsatt analytiker inom polisen igår på bästa sändningstid sa att människor som "lider av" (min älskling lider inte) asperger ofta saknar empati. Han syftade förstås på trippelmördaren i Härnösand.

Jag syftar på alla underbara aspergare jag träffat när jag säger att det inte finns en gnutta empatibrist i någon av dem.

Dålig karma

Motorcykelhjälmen hade redan börjat rulla när jag steg in genom dörren till den lilla tamburen utanför klassrummet. Likt ett klot hade den lagt sig på sidan så att den nästan friktionslöst förflyttade sig snabbare och snabbare längs den låga hatthyllan. Längre och längre ut kom den också, tills den balanserade på kanten som på en bowlingbana. Så föll den.

Jag stod förstummad och såg vad som höll på att hända, ändå gjorde jag inget. Det gick fort, javisst, men jag minns tiden som en evighet. Klotet rullade och jag tror att jag tänkte att hatthyllan måste vara upphängd lutande i två riktningar. Sen såg jag lille Axel, nio år, som satt precis under.

Pang! Rätt i skallen föll klotet. Den stackars gossen föll framlänges men rätade snabbt på sig. Han hulkade förtvivlat och jag rusade fram och tog honom i min famn medan jag trevade med händerna över hans skalle för att känna om något gått sönder. Det verkade inte så.

"Dålig karma", mumlade han.

Precis då kom hans fröken ut och såg förvånat på mig. Hon hade kappan på och verkade vara på väg någonstans.

"Jag ska följa med Axel hem", förklarade hon innan jag hann fråga. "Han verkar ha lite otur idag och har snubblat en massa gånger och fått saker över sig."

Det var då jag insåg att hon inte ens kände till hjälmen. Hon talade om saker som hänt tidigare den dagen.

"Dålig karma", sa Axel igen.

Stoppa pressarna: Jag vill byta fiolbok!

Åttaåringen vet vad han vill. Just nu vill han byta fiolbok och börja i Violinisten 2 istället för Violinisten 1. Han har påtalat detta flera gånger, både hemma vid matbordet och för musikläraren.

Nu har han påtalat det för den lokala pressen också.

Det var nästan att jag satte kaffet i fel strupe när jag slog upp morgontidningen igår. I en artikel, illustrerad av en fyrfärgsbild på en bistert leende Åttaåring, läste jag följande citat:

- Tyvärr fick jag inte spela ur tvåans bok idag, men det gick bra att spela ur ettans också, fast det hade varit roligare med tvåans, säger XX efter lektionen med Kulturskolan.

Idag hörde flera släktingar, bekanta och arbetskamrater av sig och frågade hur det gick med tvåans bok. Och på Ica träffade jag fiolläraren, som meddelade att Åttaåringen nästan var klar med bok ett.

Massmedia är makt, med andra ord, även om det handlar om ett reportage om Kulturskolans värvningsturné. Konsten är att få med sitt budskap, något som Åttaåringen insett och behärskar till fulländning.