Jag är ju en boll!

Sjuåringen vill göra som idolen Spindelmannen och klättra på väggarna. Han har klistrat dubbelsidig tejp på både vantar och sockar. Och jag kan inte mer än le för jag vet ju att det är självaste Historien som upprepar sig.

När jag var i hans ålder klistrade jag också tejp på vantarna, precis som jag lindade in mig i plastfolie i en önskan att bli osynlig. Min pappa, fysikern, förklarade då att spindlar har precis rätt vikt och densitet för att deras små sugproppar ska kunna fästa. Hade de varit större och tjockare skulle de bara dunsa ner med ett splatt. Alla djur är så klurigt uträknade, förklarade pappa. En flodhäst, till exempel, skulle behöva fyra gånger tjockare ben om den var dubbelt så stor.

Naturvetenskap är ett förbryllande men ack så fascinerande ämne, särskilt för den som precis har börjat utforska det. När Femåringen var fyra och åkte sin första konståkningsuppvisning (ja, det ska böjas i tid ...) trillade hon och slog sig så att blodet spreds i en växande cirkel på isen. Hon stannade upp mitt i isdansen och bara stirrade, ömsom på blodet, ömsom på sig själv. I hennes lilla värld bestod hela den mänskliga insidan av blod och om nu så mycket låg på isen måste hon ju själv vara helt tom.

När jag gjorde en hemtenta i fysik en gång klarade jag inte en fråga, trots att den handlade om mekanik. Det var en stackars boll som rullade härs och tvärs som jag skulle räkna på. Jag slog och bläddrade i formelsamlingen men kunde omöjligt hitta svaret. Så jag ringde min bror.

"Tänk dig att du är bollen", sa han genast. "Hur skulle du bete dig då?"

Allting blev plötsligt klart som korvspad. Utan att veta vad jag egentligen räknade på fick jag full pott på frågan. Ibland måste man tillåta sig att bli ett barn på nytt för att förstå en vuxen frågeställning. Detta är nog särskilt sant inom just naturvetenskapen.

Kalla mig Ismael ... f'låt, Kajsalisa

Femåringen har köpt en tjeckoslovakisk kalender från 1977 på loppis. Den är klädd i brunt, ormskinnsliknande galon och kostade en krona. Sidorna är gamla och gulnade men ingen har skrivit i boken. Förrän nu.

Under sina sjuka dagar påbörjade Femåringen nämligen sina memoarer. Det är lite tufft om man bara gått i skolan en dryg vecka och dessutom varit sjukskriven ett par av dagarna. Men hon kämpade på och skrev ner vad hon sett och noterat. Historien fick börja på tredje januari eftersom hon ska rita omslaget på första.

Lägg märke till alla små hjärtan istället för punkter över ”i”.

Ni kanske kan se vad hon har skrivit? Annars kommer ett förtydligande här: KATT, HUND, KANIN (de tre djuren hon träffat nyligen), 662488 (hennes telefonnummer), LINNEA, BRITTA, RIKARD, HAMPUS, FILIP (hennes familj) och KAJSALISA (hon själv). Det är synd att hon än så länge saknar riktiga verktyg för författande. Jag menar, vem har mer att berätta än en femåring?

Den perfekta sömnen

Jag sov gott i natt. Min jakt på den perfekta sömnen fortsatte och var ganska framgångsrik. Ja, när jag säger att det är ett av mina intressen dummar jag mig inte. Som sökord är det uselt men som livsuppgift inte alls så tokigt.

Jag tillhör dem som har mycket levande drömmar. Så levande faktiskt att jag egentligen lever dubbelt så länge som andra, icke-drömmare. Det bästa med mina drömmar är att jag får träffa människor och djur som inte längre finns.

I natt drömde jag om New Foundlandshunden Jonna, som dog proppmätt och lycklig under julgranen hemma på Vårvägen i Luleå på juldagen 1987. I min dröm föddes hon istället den dagen och vi skulle därför fira hennes 20-årsdag. Tyvärr räknar jag inte så bra i sömnen; det är en av de saker jag måste slipa på. Hon var i alla fall lika lurvig och underbar som när hon fanns i verkligheten.

Jag tror att barnen har ärvt min "gåva". Varje morgon berättar de om alla äventyr de varit med om under natten. Ibland får jag höra hela legender vid frukostbordet. Och det bästa av allt är att även om det varit en mardröm är de alltid lika lyckligt fascinerade när den är över.

En rappande Darth Vader

Jag och Femåringen är febriga och hesa och har varit hemma från jobbet respektive skolan idag. Men medan jag går under av några överflödiga grader blir Femåringen kreativ. Idag var det ljud som var föremål för skapandet.

Hon samlade ihop alla leksaker som innehåller någon sorts ljudmekanik. Bara en enda av dem kan driva en mamma vansinnig. Men vet ni vad, tillsammans och i dirigerad ordning blir det inte så dumt:

Plastglassbilen: Tadadadada, tadadadada, tada tada tada
utgör grundslingan, som i det sista tada kompletteras med
Den månformade speldosan: Bachs "Air" i plingplongversion
Samtidigt, i bakgrunden:
Den färglada Briokeyboarden: discodunk och pruttljud, och
Den gula leksakssågen: Drrrrrrr
Och förstås sångaren/rapparen, i form av
Den mekaniska Darth Vader-masken: "Ne-ne-ne-never underestimate the POWER of the da-da-da-dark side ..."

(Han rappar bättre med masken på.)

Efter föreställningen bugade Femåringen djupt (Darth Vader väste fortfarande i sitt hörn) och där satt jag på det illgröna överkastet i lekrummet och undrade om jag inte skulle ta mig samman och skriva det där pressmeddelandet ändå.

Kreativitet är smittsamt.

Feber och korkade skämt

Man blir aldrig fullärd. Det tog mig 40 år, nio månader, tre veckor och fem dagar att inse följande:

Skämt som grundas på okunskap är bara roliga för dem som delar okunskapen.

Sen hör det till saken att jag är rejält febrig nu. Annars hade jag kanske orkat förklara eländet. Frågan är om det fortfarande existerar en logisk förklaring när temperaturen återgår till 36,5.

I såna fall återkommer jag.

Någon gång, någonstans ...

... har det här varit okej. Annars skulle bilden aldrig ha tagits.

Why not Swedish?

Nu kör vi Active Island på Tjörn! Det är en hälsosatsning som ska resultera i enbart vältränade tjörnbor. Och jag blir så trött. Vad är det för fel på svenska egentligen? Varför inte säga Aktiv ö (eller Aktiv kommun så att även Åstol kan vara med)?

Att medvetet välja engelska när det går lika bra med svenska är så onödigt. När jag gjorde min B-uppsats i medicin (så fick jag sagt det också!) var det endast jag av 90 studenter som skrev på svenska. Och det var endast jag som hade tillbringat fem år i USA. En del argumenterade att B-uppsatserna (!) skulle kunna läsas av utländska forskare. Okej, då kanske mina barn ska börja skriva sina skoluppsatser på engelska så att high school-elever i USA kan läsa dem.

Argumentet på Tjörn är att vi har så många från andra länder här. Men vid en närmare koll är minst hälften av dem från Thailand. Hur skriver man Aktiv ö/kommun på thailändska?

Den djupaste ära

Mamma blev föräldralös i somras. Vid 66 års ålder, vilket man kanske får anse är bra. Det var mormor som dog, ganska precis tre år efter morfar. De skulle båda fylla 92.

Det är mycket stök med döden. Saker ska delas upp, lägenheten ska rensas, grejer ska till Myrornas eller tippen och minnen ska sorteras. Ja, det är svårt att hinna med att sörja.

Men så fick jag det här fotografiet, taget för 70 år sedan 15 oktober. Jag har aldrig sett mormor och morfar så unga och vackra. Men jag har sett blickarna, deras leenden, anat deras tankar. Och nu saknar jag så innerligt att få följa morfars skattkartor över ängarna vid Munkegården därute på den jylländska landsbygden. Jag längtar efter mormors hemgjorda slånbärssaft och nygräddade gifflar med mandelmassa.

Det har gått tre decennier sedan jag upplevde det. Under alla år därefter, när jag inte jagade skatter eller andades in doften från den kokande slånbärsblomstern, saknade jag det inte. Då fanns ju mormor och morfar kvar och jag behövde inga minnen.

Varje djup sorg har förlorad
glädje till föremål
Tappa inte bort denna riktning
Låt inte sorgen glömma sitt ärende
Sorgen är den djupaste ära som
glädjen kan få

(Harry Martinson)

Bara måste ha grym medhjälpare!

Alltså kolla här! Den kom med en serietidning (ni får själva räkna ut vilken). Och jag som försöker ituta mina barn att leksakerna som följer med bara är dumma reklamtrick som ska lura små ungar.

Självklart köpte jag tidningen. Körde hem i ilfart och vred om den lilla glödlampan som är huvud. Sprang in på toaletten, stängde dörren och släckte lampan så att medhjälparen kunde lysa upp mitt mörker. Nu sitter han här intill datorn och gör mig så lycklig ...

Lingvistisk psykoanalys

Jag gillar inte när folk kallar mig norrlänning (för att jag kommer från Luleå). På gränsen till förolämpad känner jag mig. Så har det alltid varit och så är det med det. Tills nu. Har bestämt mig för att ta itu med -- ja, rent ut sagt pilla isär -- mina starka känslor för ett endaste fjuttigt litet ord.

Norrland tar upp mer än hälften av Sveriges landyta. Alltså är det att bunta ihop en väldans massa människor, dialekter och kulturer om man kallar alla för norrlänningar. Därav min upprördhet över benämningen. Jag är norrbottning och därmed basta.

Man kallar ju inte en egyptier för afrikan (för det mesta). Egyptier är egyptier. Men en brasilianare och en peruan är ju sydamerikaner. Italienare och spanjorer är just italienare och spanjorer när de sjunger O mio caro babbino respektive ägnar sig åt tjurfäktning. När de däremot agerar strandraggare är de sydeuropéer.

Snälla tonåringar är ungdomar och dumma tonåringar är ynglingar. En snäll Britta är en norrbottning och en dum Britta är en norrlänning.

Nä, nu har jag spårat ur. Fortsättning följer.

Avlusad och utrotad

Femåringen skickades hem från sin tredje skoldag med misstänkta huvudlöss. En luskamning senare konstaterades att det på sin höjd fanns utspridda äggliknande saker där. Så jag drog kammen genom mitt hår några gånger, och se där! En sån liten krabat.

Vi konstaterade snabbt att det nog var en lusmamma jag kammat ut. Bäbisarna, som var betydligt mindre, fick följa med i nästa kamning.

Sen blev det ingnidning med Prioderm kutan lösning och så var hela samhället utrotat. Även Femåringens ägg behandlades. De små stackarna kremerades och begravdes i en liten ceremoni. Trots att vi läste på förpackningen att de nog hade dött ändå ganska snart var Femåringen otröstbar. Lusbäbisarna hade ju inte ens fått börja skolan innan de dog.

En annan fantastisk 67:a

Nu när jag äntligen har lärt mig lägga in en video vill jag dela med mig av det vackraste, mest fantastiska musikstycke som någonsin spelats in. Prag 1967:



Det är förstås Jacqueline Du Pré på cello. Dirigenten heter Daniel Barenboim.

En barnarbetare har börjat skolan

Aaah, den första skoldagen. Jag minns hur jag satt där med utsvängda byxben och stirrade nervöst medan tvillingbrodern klättrade i gardinerna. Hur fröken sa till honom att de andra barnen kanske skulle reta honom om han hade nappen med sig till skolan.

"De tröttnar snart", svarade brodern och smackade på sin napp.

Idag var det Femåringens Första Skoldag. Den började tio så hon fick följa med mig några timmar till jobbet först. Där sattes hon att skriva A på kuvert. Hon slapp skriva Prioritaire.

"Varför skriver jag bara A?", frågade hon efter ett tag.
"För att brevbärararna ska förstå att det ska gå snabbt", svarade jag pedagogiskt.
"Varför står det inte S så att de fattar att de ska springa?", undrade Femåringen då.

(Senare på dagen upptäckte jag att hon skrivit K på vartannat kuvert.)

Ett förbipasserande kommunalråd ifrågasatte om arbetsplatsen möjligen infört barnarbete. Han frågade lite försynt om Femåringens syskon kanske befann sig i arkivet, knytandes dyra mattor och stoppandes OS-fotbollar.

På fikarasten var jag en stolt, uppblåst mamma. Jag sträckte på mig och sa malligt att man är aldrig så stor som när man börjar skolan.

"Men mamma, tioåringar är faktiskt större", sa Femåringen och spräckte mitt uppblåsta ego.

Skolan gick bra. Alla barn utom ett klarade uppropet. Femåringen tyckte det var bättre att räcka upp foten än handen men det godkändes också. Sedan fick de berätta vad de ville bli när de är stora.

"Jag ska jobba på biblioteket", sa Femåringen, varpå jag än en gång fick läge att sträcka på mig och vara stolt. Tänk vilken bra familj hon måste komma från som omhuldar litteraturen vid en så låg ålder.

"Och där ska jag vara ballerina", tillade hon kvickt.

På tal om himmel ...

... så såg den ut så här hemma för ett tag sedan. Ja, vad ska man säga?

Himmel i Fellemedimestivalen

Nu ska jag slå hål på en myt: Det är inte enklare att lära sig någonting man är intresserad av. Mina bevis för detta baseras på en enda individ: Femåringen.

I förrgår berättade hon i detalj hur hjärnan reagerar när man är åksjuk. Hon hade lärt sig det på Bolibompa. "Brukar du bli åksjuk?", frågade jag och hon ryckte på axlarna. Ämnet var ointressant och därmed avslutat.

Vad som däremot intresserar henne mer än någonting annat just nu är låten "Lay all your love on me" från Mamma Mia! Det är där Skye och Sophie sjunger tillsammans på en strand. Det var också den sista scenen Femåringen såg innan hon bogserades ut från biografen efter att ha stissat för mycket. (Nej, jag tycker inte att Mamma Mia! är en lämplig film för småbarn men jag tycker inte heller den är olämplig. Nu föll det sig så att maken skulle sköta projektorn och jag dra biljetter den dagen så Femåringen fick helt enkelt följa med.)



Sedan visningen för några veckor sedan vill Femåringen veta allt om Skye, Sophie och Mamma Mia! Hon frågar om saker in i minsta detalj och är spänd som en fjäder när svaret kommer. "Jo, Skye och Sophie är kära i varandra och Skye betyder himmel och Sophie betyder bara Sophie och Mamma Mia! är en låt som popgruppen Abba spelade när mamma var lika gammal som du ungefär och Abba hade vunnit Melodifestivalen."

Sen hör man henne återberätta allt för bästisen, också hon besatt av biosuccén fram till och med strandscenen, varefter även hon blivit utkörd (samma föreställning!):

"Jo, men hallååå, alltså först så vann himmeln Fellemedimestivalen å sen så blev dom kära alltså men Mamma Mia betyder inget och mamma va fem år!"

Och bästisen nickar instämmande och förstår allt.

Jag undrar hur det ska gå nu när de båda börjar skolan tillsammans, i samma klass. På föräldramötet ikväll sa fröknarna nämligen att deras uppgift var att engagera barnen, att få dem intresserade.

Sedan kommer kunskapen av sig själv.

Kloner och fulmonster

Till vänster: BRITTA, är 40 år och passar inte längre i kläderna hon köpte för 15 år sedan. Hon tänker på sitt utseende hela tiden, vilket andra har svårt att förstå. Britta är alltid någon annan när hon dagdrömmer men är inte schizofren i medicinsk bemärkelse.
Till höger: DISCO-SKELETTET, är Brittas son och är ett monster som va lat av sig och gillade att titta på teve.

Denna dag har jag och Sjuåringen ägnat oss åt fin- respektive fulkultur. Fast finkulturen hade epitetet ful. Den ägde rum på Röhsska museet i Göteborg där vi deltog i en workshop och gjorde så kallade fulmonster. De fick också egna identiteter.

Efter denna inspirerande övning åt vi en medhavd picknick på Heden. Lantisar gör så när de åker till storstan. Sedan gick vi till Bergakungen (hypermodern biograf) och såg Star Wars Clone Wars, alltså ett datoranimerat hopkok av de vanliga versionerna.

Sjuåringen var fullkomligt hänförd av de animerade klonerna och robotarna som sköt på varandra i en timme och fyrtio minuter. Ibland talade de också (vi såg versionen med svenskt tal):

"Har du avaktiverat energiskölden?"

"Disarmera akterlasern!"

Sedan åkte klonerna hem och satt obekvämt i sina grottor med stolar uthuggna direkt ur berget. Och jag tänkte att det här var underligt. Jag menar, först bygger man en bekväm soffa, sedan tar man itu med lasersvärdet. Saker och ting måste ju göras i rätt ordning.

Jabba the Hut verkar tända på bikinibrudar och det tycker jag också är underligt. Borde han inte tända på feta honsniglar i kolossalformat? Gärna i bikini. Eller är jag rasistisk nu?

Gener och ljud

Idag när jag satt på ishallens läktare och såg på när konståkningsdottern utförde övningar som inte borde vara möjliga med hennes genuppsättning slogs jag av två tankar:

1. Är hon månne en bortbyting?
2. Vilket ord beskriver bäst ljudet som konståkningsskridskor gör på isen?

Den första tanken fick jag trots min stora förundran snabbt avfärda. Hon föddes nämligen på åtta minuter blankt varefter jag snabbt tog henne i min famn och vägrade släppa henne på sisådär sex månader. Inte en endaste skurk lyckades roffa åt sig henne.

Men ljudet då? Att bara säga ett skärande ljud är på tok för lamt. Kanske ritschar skridskor? Eller i mitt fall, ifall jag skulle spänna på mig dem, kanske de ritsch ratsch filibombommar? Ett tag tyckte jag att speciellt ytterskären fräste lite åt mig men det kan ha varit för att jag just idag känner mig paranoid.

Onomatopoesiforskare får gärna höra av sig med förslag.

Howdy Sailor!

Det är när fickpengarna tar slut (eller är på upphällningen) som man ska gå ner till hamnen och ropa "Howdy Sailor!". Jag och maken läste det i en serietidning en gång och har använt uttrycket tämligen frekvent sedan dess.

"Har du en hundring på dig?"
"Ja."
"Får jag den?"
"Howdy Sailor!"

Översatt: Visst har jag en hundring men det beror på att jag är en ansvarsfull vuxen människa som inte går omkring med en tom plånbok, vilket kan vara direkt förödande om bilen skulle gå sönder och bärgningsbilen/snälle bonden/svartverkstan inte tar kort. Eller om loppistanten har fått hjärnsläpp och helt plötsligt säljer sin blodröda Kobratelefon för -- just det! -- en hundring. Du å andra sidan är en skam för familjen som endast har dammråttor och utnötta bankkort i din plånbok. Stick ner till hamnen med dig!

Därav bloggnamnet. Det hade lika gärna kunnat vara "keso", "getingfälla" (om gårdagens middag som stod kvar på diskbänken) eller "Tbilisi", det vill säga andra ord som kom upp vid frukostbordet.

Jag lever alltså i nuet, i alla fall på förmiddagen. Vid lunchtid brukar hjärnan komma ikapp kroppen. Som min tvillingbror säger:

"Jag tar dagen, och den kommer alltid."