Jag sov gott i natt. Min jakt på den perfekta sömnen fortsatte och var ganska framgångsrik. Ja, när jag säger att det är ett av mina intressen dummar jag mig inte. Som sökord är det uselt men som livsuppgift inte alls så tokigt.
Jag tillhör dem som har mycket levande drömmar. Så levande faktiskt att jag egentligen lever dubbelt så länge som andra, icke-drömmare. Det bästa med mina drömmar är att jag får träffa människor och djur som inte längre finns.
I natt drömde jag om New Foundlandshunden Jonna, som dog proppmätt och lycklig under julgranen hemma på Vårvägen i Luleå på juldagen 1987. I min dröm föddes hon istället den dagen och vi skulle därför fira hennes 20-årsdag. Tyvärr räknar jag inte så bra i sömnen; det är en av de saker jag måste slipa på. Hon var i alla fall lika lurvig och underbar som när hon fanns i verkligheten.
Jag tror att barnen har ärvt min "gåva". Varje morgon berättar de om alla äventyr de varit med om under natten. Ibland får jag höra hela legender vid frukostbordet. Och det bästa av allt är att även om det varit en mardröm är de alltid lika lyckligt fascinerade när den är över.
3 år sedan
2 kommentarer:
Åh! Jag minns Jonna! Som dreglade som den värsta blob eler träskman alternativt halvårsbebis som håller på att få tänder!
(Jag svär, jag har inte tänkt på Jonna sedan ... 1977?)
Word verification här nere känner tydligen kommentarens ämne: zdvbmunh ...
Ack ja, och jag som önskar att du bara förtalar henne. Men ALLA som kommer ihåg henne (min familj undantaget) minns att hon dreglade och BET(!) människor. En del hävdar till och med att hon stod på lur nere vid cykelvägstunneln vid badet och hoppade fram och fällde folk. Det måste väl ändå vara fult förtal?
Skicka en kommentar