Jag gillar inte när folk kallar mig norrlänning (för att jag kommer från Luleå). På gränsen till förolämpad känner jag mig. Så har det alltid varit och så är det med det. Tills nu. Har bestämt mig för att ta itu med -- ja, rent ut sagt pilla isär -- mina starka känslor för ett endaste fjuttigt litet ord.
Norrland tar upp mer än hälften av Sveriges landyta. Alltså är det att bunta ihop en väldans massa människor, dialekter och kulturer om man kallar alla för norrlänningar. Därav min upprördhet över benämningen. Jag är norrbottning och därmed basta.
Man kallar ju inte en egyptier för afrikan (för det mesta). Egyptier är egyptier. Men en brasilianare och en peruan är ju sydamerikaner. Italienare och spanjorer är just italienare och spanjorer när de sjunger O mio caro babbino respektive ägnar sig åt tjurfäktning. När de däremot agerar strandraggare är de sydeuropéer.
Snälla tonåringar är ungdomar och dumma tonåringar är ynglingar. En snäll Britta är en norrbottning och en dum Britta är en norrlänning.
Nä, nu har jag spårat ur. Fortsättning följer.
3 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar