Den djupaste ära

Mamma blev föräldralös i somras. Vid 66 års ålder, vilket man kanske får anse är bra. Det var mormor som dog, ganska precis tre år efter morfar. De skulle båda fylla 92.

Det är mycket stök med döden. Saker ska delas upp, lägenheten ska rensas, grejer ska till Myrornas eller tippen och minnen ska sorteras. Ja, det är svårt att hinna med att sörja.

Men så fick jag det här fotografiet, taget för 70 år sedan 15 oktober. Jag har aldrig sett mormor och morfar så unga och vackra. Men jag har sett blickarna, deras leenden, anat deras tankar. Och nu saknar jag så innerligt att få följa morfars skattkartor över ängarna vid Munkegården därute på den jylländska landsbygden. Jag längtar efter mormors hemgjorda slånbärssaft och nygräddade gifflar med mandelmassa.

Det har gått tre decennier sedan jag upplevde det. Under alla år därefter, när jag inte jagade skatter eller andades in doften från den kokande slånbärsblomstern, saknade jag det inte. Då fanns ju mormor och morfar kvar och jag behövde inga minnen.

Varje djup sorg har förlorad
glädje till föremål
Tappa inte bort denna riktning
Låt inte sorgen glömma sitt ärende
Sorgen är den djupaste ära som
glädjen kan få

(Harry Martinson)