Aaah, den första skoldagen. Jag minns hur jag satt där med utsvängda byxben och stirrade nervöst medan tvillingbrodern klättrade i gardinerna. Hur fröken sa till honom att de andra barnen kanske skulle reta honom om han hade nappen med sig till skolan.
"De tröttnar snart", svarade brodern och smackade på sin napp.
Idag var det Femåringens Första Skoldag. Den började tio så hon fick följa med mig några timmar till jobbet först. Där sattes hon att skriva A på kuvert. Hon slapp skriva Prioritaire.
"Varför skriver jag bara A?", frågade hon efter ett tag.
"För att brevbärararna ska förstå att det ska gå snabbt", svarade jag pedagogiskt.
"Varför står det inte S så att de fattar att de ska springa?", undrade Femåringen då.
(Senare på dagen upptäckte jag att hon skrivit K på vartannat kuvert.)
Ett förbipasserande kommunalråd ifrågasatte om arbetsplatsen möjligen infört barnarbete. Han frågade lite försynt om Femåringens syskon kanske befann sig i arkivet, knytandes dyra mattor och stoppandes OS-fotbollar.
På fikarasten var jag en stolt, uppblåst mamma. Jag sträckte på mig och sa malligt att man är aldrig så stor som när man börjar skolan.
"Men mamma, tioåringar är faktiskt större", sa Femåringen och spräckte mitt uppblåsta ego.
Skolan gick bra. Alla barn utom ett klarade uppropet. Femåringen tyckte det var bättre att räcka upp foten än handen men det godkändes också. Sedan fick de berätta vad de ville bli när de är stora.
"Jag ska jobba på biblioteket", sa Femåringen, varpå jag än en gång fick läge att sträcka på mig och vara stolt. Tänk vilken bra familj hon måste komma från som omhuldar litteraturen vid en så låg ålder.
"Och där ska jag vara ballerina", tillade hon kvickt.
3 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar