Kissnödig, kreativ och komplett galen!

Nöden har ingen lag och den är dessutom ganska kreativ. Det fick jag erfara idag när jag gjorde det korkade valet att köra kissnödig i två och en halv mil.

Jag hade intervjuat en inredningsexpert i Ödsmål, någon mil norr om Stenungsund. Huset hon bodde i var felfritt och jag fick givetvis en rundtur. Vid det laget hade jag smällt i mig två stora koppar kaffe och en halvliter mineralvatten. Väl inne på dasset fick jag beskåda perfekt kakel, inmurade stenar och en enorm bubbelpool. Handdukarna var noggrant matchade och toastolen glänste som om ingen rumpa någonsin kommit i dess närhet. Det var liksom inte läge att fråga om jag kunde testa holken ett tag. Dessutom var det ju på sin höjd en halvtimme hem.

Trodde jag.

Ute ösregnade det som om hela världen tog en enda gemensam dusch. Ljudet av vatten som störtade mot rutan signalerade till min reptilhjärna att det var dags att lätta på trycket. Jag grimaserade, knep ihop låren och maxade vindrutetorkarna. Snäpp! Torkarbladet mitt framför förarplatsen bröts av och hängde som en sladdrig fena i sitt fäste. Sekunderna senare var sikten helt borta och jag såg inte ens motorhuven. Som en fullständig dåre lutade jag mig åt sidan och stirrade ut genom passagerarsätets ruta istället. Det var inget vinnande koncept eftersom jag tog ratten med mig och hamnade på väggrenen.

En tiondels sekund senare hade jag kommit på den perfekta planen. Det låg passande nog ett tuggummipaket i det lilla facket under bilstereon. Jag slet upp stanniolen och fiskade upp fyra bumlingar med mintsmak. Aldrig förr har jag tuggat så frenetiskt. Det fradgade om läpparna och ögonen var uppspärrade som pingisbollar. Med kisset tryckande mot urinblåsan använde jag mina sista krafter till att forma en lagom kletig klump. Jag öppnade bildörren, som nästan slets av i den hårda blåsten, och kravlade mig ut till framrutan. Med regnet störtande ner klistrade jag fast vindrutetorkaren i dess fäste och kastade mig dyngsur tillbaka in i bilen.

Arrangemanget höll i några kilometer faktiskt, men fartränderna av mintklistret lär vi nog aldrig få bort. När skiten så småningom slets av permanent hade jag kommit till Stenungsön, inte långt från Tjörnbron. Jag blev tvungen att stanna med hjulen halvvägs i diket. Utanför susade bilarna förbi. Alla verkade ha bråttom till sitt. Och jag var så kissnödig att jag höll på att förlora förståndet.

Jag såg mig om i bilen efter något att lätta på trycket i. På golvet i baksätet låg en röd Mullekåsa modell mindre i plast, och jag tänkte att jag kanske kunde kissa i omgångar. Men var skulle jag hälla kisset? Att bara veva ner rutan och hälla ut kändes inte så bra. Då såg jag att det stod en halvdrucken MER i dörrfickan. En reflex fick mig att vilja ta en klunk.

”Är du för fan inte klok!”, röt jag åt mig själv och kände mig genast lite bättre. Så jag bestämde mig för att ringa och skälla ut min man.

Han lyssnade tålmodigt och sa sedan att han skulle komma med ett par nya vindrutetorkare. Varför bad jag honom inte om en potta också? På Tjörn sken i alla fall solen och alla där var glada och nykissade. Jag blev lite lugnare och bestämde mig för att vänta med kåsan och MER-flaskan tills det inte längre fanns någon annan utväg.

Några långa minuter senare slutade det faktiskt att regna. Jag gick ur bilen och torkade framrutan med en barntröja som låg i baksätet. Så satte jag mig i bilen och körde mot bron. Under tiden ringde jag maken och sa att vi möts på andra sidan istället. Nu såg jag ju ljuset i slutet av tunneln och jag tänkte att det här ska nog ordna sig ändå. Men då hade jag inte tagit i beaktande lagen om alltings jävlighet, för halvvägs upp på brofästet tog det stopp. Bilarna stod helt stilla och om det tidigare hade funnit en tillstymmelse till möjlighet att hitta en buske att urinera bakom fanns här bara hundratals meter av broräcke.

Långt framför mig i kön såg jag en stor gul skylt med ordet VARNING och blinkande lampor. Under stod det BRED LAST.

”Ni ska allt få se på varning, era bredarslade jävlar”, röt jag och hötte med näven vilket givetvis ingen hörde eller såg.

I baksätet låg en kudde som blivit kvar sen förra helgens översovning för ett av barnen. Jag sträckte mig efter den och knölade in den under min tröja. Nionde månaden, ingen tvekan, tänkte jag och förberedde mig för världens längsta omkörning. Blev jag stoppad skulle jag säga att vattnet hade gått och de ville väl inte ha en förlossning där på bron? Men så kom jag på att jag var på väg till Tjörn, och där finns ju inget sjukhus. Jag drog ut kudden igen, precis när kön började röra på sig.

På andra sidan väntade maken, glad och sprallig. Han bytte torkarna på ett kick och föreslog att jag skulle kolla om en närliggande lagerlokal var öppen och kanske hade ett dass. Men jag tänkte att det var bara högst tio minuter kvar hem så jag bet ihop och fortsatte min vansinnesfärd.

Visste ni att man använder hårtork när man asfalterar? Att alla bilar måste stanna för att en snubbe ska gå och blåsa i fogarna på den nya asfalten? Visste ni det? Det vet jag och jag vet också att det tar en helvetes lång tid. När jag äntligen fick passera den gudsförgätna korsningen en halvmil från toan hemma hade jag kommit på ett tjugotal sätt att döda en vägarbetare endast med hjälp av en hårtork.

Jag har kissat nu. Jag mår bättre och har lugnat ner mig. Men jag vill ändå ge er följande råd:

Kissa där ni är, även om det är i en glänsande designerholk. För annars kan ni hamna i ett ösregn utan vindrutetorkare när bred last ska passera bron och en vägarbetare ska fixa asfaltsfogar med en hårtork!