Min pappa brukar alltid räcka upp handen när mötet söker en frivillig sekreterare. Medan alla andra skruvar på sig och tittar åt ett annat håll har pappa redan pennan redo. Jag har alltid tyckt att det är lite konstigt, att frivilligt ta på sig ett så tråkigt uppdrag. Men då förklarade pappa:
"En sekreterare har nästan alltid den egentliga makten på ett möte. De allra flesta har inte så stor koll på vad som beslutas. Sekreteraren, däremot, får ju renskriva allt och har då möjlighet att forma besluten. Vare sig man gör det medvetet eller omedvetet så blir det så. Sen är historien skriven efter sekreterarens mall."
Jag var idag sekreterare på ett möte och det var inte för att jag ville det. Några tråkiga punkter in på dagordningen blev det lite debatt kring ett ärende. Det käbblades hit och dit och jag antecknade så att pennan glödde. Efter ett tag dog diskussionerna ut och en utmattad ordförande vände sig mot mig:
"Du fick med det där va?", sa hon.
Jag tänkte på pappas ord och stirrade på mina osammanhängande anteckningar. För ett kort ögonblick tänkte jag att jag nog skulle kunna göra en hyfsat tolkning, men så flög fan i mig.
"Nej. Kan du sammanfatta?", sa jag istället.
Ordförandedamen var först tyst. Sedan repeterade hon allt hon sagt varpå alla andra återgick till att åter föra fram sina åsikter, av vilka inte en enda hängde ihop med ordförandens uppfattning.
Jag hade vid det laget lagt ner pennan eftersom allt redan stod på pappret. Efter ganska många minuter beslutades att mötesdeltagaren som först fört frågan på tal skulle skriva en bakgrund som vi ska ta ställning till vid ett senare tillfälle.
Så jag valde som sagt inte makten. Men kanske belystes ändå hur oerhört lätt det är att demokratiska beslut i själva verket inte alls är demokratiska. I såna fall var det trots allt ett lyckat möte.
4 år sedan
5 kommentarer:
Jag brukar också alltid hamna med att bli sekreterare. Inte för att jag protesterar.
Det var en ny tanke om ordets makt. Kul att läsa.
Jag är kvinna i en fortfarande mansdominerad bransch och förväntas därför ofta vara frivillig i sånt där. Jag brukar motfråga "varför jag?" när jag får frågan och redan där blir det ju spännande.
Med det här i bakhuvudet kommer sysslan dock att verka lite roligare..!
Anna, vad säger de när du frågar "Varför jag?".
När jag frågar det brukar jag få höra att jag är så bra på att skriva protokoll. Då säger jag ibland att visst kan även jag skriva ett taskigt protokoll om det innebär att jag slipper anteckna för en gångs skull.
Jag satt som sekreterare några år i reptilföreningens riksförening. Det fanns en kassör där som alltid ville sitta ner med mig efter varje möte för att gå igenom mina anteckningar. "Så att inget blir fel".
Smart.
Skicka en kommentar