Jag är ju en boll!

Sjuåringen vill göra som idolen Spindelmannen och klättra på väggarna. Han har klistrat dubbelsidig tejp på både vantar och sockar. Och jag kan inte mer än le för jag vet ju att det är självaste Historien som upprepar sig.

När jag var i hans ålder klistrade jag också tejp på vantarna, precis som jag lindade in mig i plastfolie i en önskan att bli osynlig. Min pappa, fysikern, förklarade då att spindlar har precis rätt vikt och densitet för att deras små sugproppar ska kunna fästa. Hade de varit större och tjockare skulle de bara dunsa ner med ett splatt. Alla djur är så klurigt uträknade, förklarade pappa. En flodhäst, till exempel, skulle behöva fyra gånger tjockare ben om den var dubbelt så stor.

Naturvetenskap är ett förbryllande men ack så fascinerande ämne, särskilt för den som precis har börjat utforska det. När Femåringen var fyra och åkte sin första konståkningsuppvisning (ja, det ska böjas i tid ...) trillade hon och slog sig så att blodet spreds i en växande cirkel på isen. Hon stannade upp mitt i isdansen och bara stirrade, ömsom på blodet, ömsom på sig själv. I hennes lilla värld bestod hela den mänskliga insidan av blod och om nu så mycket låg på isen måste hon ju själv vara helt tom.

När jag gjorde en hemtenta i fysik en gång klarade jag inte en fråga, trots att den handlade om mekanik. Det var en stackars boll som rullade härs och tvärs som jag skulle räkna på. Jag slog och bläddrade i formelsamlingen men kunde omöjligt hitta svaret. Så jag ringde min bror.

"Tänk dig att du är bollen", sa han genast. "Hur skulle du bete dig då?"

Allting blev plötsligt klart som korvspad. Utan att veta vad jag egentligen räknade på fick jag full pott på frågan. Ibland måste man tillåta sig att bli ett barn på nytt för att förstå en vuxen frågeställning. Detta är nog särskilt sant inom just naturvetenskapen.