Jag måste köpa en grävmaskin

Efter att ha talat i telefon i stort sett oavbrutet sen åtta imorse kan jag nu konstatera att jag måste köpa en grävmaskin! Det är nämligen stora inventarier som fattas i min bokföring. Glöm det där som du lärde dig hemma, att man ska vara sparsam och inte handla på kredit. Det gynnar ju bara en själv och inte samhället i stort.

De 88 procenten i gårdagens inlägg var en felräkning i tid och inte summa. Fast särskilt mycket tröst är de ju inte med de 74 procent som faktiskt gäller.

Den senaste veckan har jag alltså lärt mig två viktiga saker om företagande, och jag har lärt mig dem the hard way. Så, mina damer och herrar, här är de två första tipsen från min kommande bästsäljare "Så tjänar ditt företag pengar som du får behålla":

1. Handla en jädrans massa inventarier!
2. Handla dem på VISA, så får du konkurs- och fraktfelsförsäkring automatiskt!

Nu måste jag komma på hur jag ska motivera en grävmaskin i en text- och layoutfirma. Jag kanske kan skylla på den grävande journalistiken?

Vad ska man tro?

Jo, ännu mera elände: När jag hämtade Sjuåringen idag hade någon hällt vatten i hans stövlar. De har sånt där luddigt foder inuti och vattnet stod upp till kanterna. När maken hämtade honom en dag förra veckan hade någon slängt hans gympapåse i duschen och blött ner allt.

Jag frågade fröken vad som stod på. Hon hade inte upptäckt något sa hon. Jag berättade då att de båda vattenknepen var något som mobbare gjorde på den tiden jag gick i skolan. Fröken sa då att ingen mobbades på Sjuåringens skola, men att hon i alla fall skulle hålla ögonen öppna.

Tills vidare får vi köpa minst fem par vinterstövlar och uppsättningar gympakläder.

88 procent i egenavgifter ...

... står det att jag ska betala. Ska ringa och kolla imorgon och om det visar sig stämma lägger jag ner firman vid årsskiftet.

Sune

Alltså, jag gillar ju inte ens katter men kolla vad jag hittade i grannens duschkabin:

Sune

Grisen gal i granens topp

Har förlorat en massa pengar idag eftersom en leverantör konkat. Deppade ihop lite. Sen fick jag ett nationellt hedersomnämnande för min snajsiga layout på ett jobb jag gjorde i våras. Blev skitglad.

Nu ska jag hämta en nybliven sexåring och ha myskväll. Det är en riktig uppochnerdag idag.

Sexårslogik vs. Vuxenmatematik

Vi har haft sexårskalas. Därav min bloggtorka. Jag är nämligen helt utmattad, på ett sätt som endast sexårskalas kan bidra till.

Femåringen, som blir sex år imorgon, hade beställt disco. Vi bor ju i en gammal lanthandel så utrymme fanns. Trodde vi. Nu vet vi att 21 dansande sexåringar kräver minst 200 kvadratmeter i yta.

Efter en timme av totalt kaos var situationen inte längre hållbar. Maken skickades ut på slagfältet för att medla fred. Med sig hade han en rockring. Han tänkte att ungarna kanske lugnar ner sig om man blåser dem lite, ni vet med det där gamla sänk-rockringen-tricket. Det som vuxna alltid går på.

Ni som aldrig gjort det får här en kort beskrivning: En grupp människor ställer sig i en ring och sträcker fram ena pekfingret. Ovanpå fingrarna läggs en rockring. Gruppen får sedan uppdraget att sänka ringen, tills de knutna händerna tar i marken och rockringen fortfarande vilar på fingrarna. Eftersom alla vuxna vet att balans behöver en motvikt, och eftersom alla vuxna utgår från att det är just en själv som är den motvikten, höjer vuxna istället ringen.

Döm om makens förvåning när barnen genast sänkte ner rockringen till golvet. Flickornas lag vann på fyra sekunder före pojkarnas fem. Vi talar alltså om sexåringar, som ännu inte lärt sig att balans kräver motvikt.

Vilket för mig till ett annat problem som bäst löses av den som saknar kunskap. Ni har säkert redan sett det. Vart tar rutan vägen?

Som sagt, ni har säkert redan hört svaret. Annars kan ni be ett barn om hjälp. Det enda kriteriet är att barnet är så litet att det ännu inte vet att basen gånger höjden delat med två är lika med arean på en triangel.

LÖSNING: Räkna rutorna i de röda och blåa fälten: röd åtta gånger tre, blå fem gånger två. Alltså kan hypotenusan inte ha samma lutning i de båda. Vi är så vana vid att beräkna arean på trianglar att vi utgår från att den är rät om bara basen och höjden är det. Den övre figuren har en konkav hypotenusa, den undre en konvex. I den finns ett utrymme för ett hål. Det är alltså en illusion, fusk om man så vill, och sådant ser barn blixtsnabbt.

Dåvarande femåringen: "Men mamma, den där är ju mycket större!" (pekar på den undre triangeln).

Kannibaler

Jag vaknade av det ryckte försiktigt i dörrhandtaget. En strimma månljus hade letat sig in i den pyttelilla glipan mellan fönsterkarmen och rullgardinen. Nu föll det på handtaget som långsamt trycktes ner.

Dörren öppnades. En liten siluett tassade fram förbi kortändan av sängen. Maken slumrade djupt på sin sida. De självlysande visarna på klockan ovanpå nattduksbordet visade tjugo över tre.

En liten hand lades på mitt huvud. Femåringen böjde sig framåt och fann mitt öra. Det puffade av hennes lätta andetag.

"Mamma", viskade hon. "Äter kannibalerna upp skinnet också?"

Ett tryne på diskbänken

Maken silar späck till tonerna av Nina Simone. I köket står barnens gamla plastbadkar fulla av grisdelar. För en vecka sedan hette köttet Nasse och bökade i leran här utanför.

Tioåringen håller händerna för öronen och skriker att det är ÄCKLIGT, ÄCKLIGT, ÄCKLIGT! Hon ska fanimej bli vegetarian.

"Svär inte", säger jag.
"Det klarar du aldrig", säger maken.

Först tänker jag att det nog var det mest opedagogiska man kan säga i det här läget. Att bli vegetarian blev just en utmaning. Men sen inser jag att även jag agerade felaktigt. Vem bryr sig om en liten svordom när hon mår så dåligt? Även jag grät de första gångerna Nasse slaktades. Det är bara de två minsta, som bott härute på vischan hela livet, som aldrig reagerar över ett blodigt tryne på diskbänken.

Nasse

Plattarna

Det blev inget scoop idag. Det enda som finns kvar av storyn är den snitsiga rubriken som Lotten föreslog.

Min första mammografiupplevelse skulle dokumenteras noga. Kameran hade jag med mig så att någon syrra kunde plåta mig när jag satt fastklämd. Men det var inget snajsigt sjukhus jag hamnade på utan i en buss, stor och vit med ordet MAMMOGRAFI i gigantiska bokstäver längs långsidorna.

Väl inne ställdes jag på ett löpande band. Station ett var ett väntrum med Svensk Damtidning från augusti 2007. Charlotte Perelli var inte lycklig då. Sedan fördes jag in i ett litet rum där jag fick klä av mig topless. Det klämdes och nöps och så föstes jag vidare till rum tre, där ena bröstet lades på en genomskinlig bricka, klämdes ihop, klick, nästa bröst, kläm ihop, klick, första bröstet igen fast från sidan, kläm ihop, klick och andra bröstet från sidan, kläm ihop, klick. Inte ens ont gjorde det.

Jag försökte ställa frågor. Hur många tar ni emot per dag? Sex i halvtimmen, var svaret. Inte tolv i timmen. Det blir typ 192 bröst om dan, om man räknar dem styckvis alltså. Sen försökte jag skämta lite: "Jag är förresten gravid men eftersom det stod i papprena att man måste säga till om man misstänker graviditet, och jag är ju bergsäker, så sa jag inget." Det var inte roligt, insåg jag snabbt. Tillbaka på löpande bandet, på med kläderna och så ut till varuutlämningen.

Idag blev både storyn och brösten platta som pannkakor.

Årets julklapp, från 7 år

Först kom Lego Star Wars, sen kom Lego Indiana Jones. I somras kom Lego Batman och nu, mina damer och herrar, kommer Lego Filip:

Det är alltså videospel vi talar om. Än så länge är bara omslaget färdigt men upphovsmannen, även kallad Sjuåringen, jobbar för fullt med specialeffekterna. Filips mamma, Lego-Britta, ska få ett lasersvärd att slåss med. Hon står dock på de godas sida, till skillnad från Lego-Lennart (längst till vänster) som är ond. Filip själv, som är spelets huvudperson, står längst fram i en randig tröja. De andra killarna är hans bästa kompisar.

Spelet finns som synes i Wii och är från 7 år, enligt rutan längst ner till vänster.

Den här måste man rama in:

Läs mer här.

Jessikas hjärta

Det har varit en underlig dag. Jag har träffat en revisor, varit på nätverksmöte och rapporterat från en barnteater. Men mina tankar har varit i Västerås.

Där bor en bloggare som fått en pacemaker inopererad idag. Det slår mig att jag inte har någon som helst aning om hur hon ser ut. Vad har hon för hårfärg? Är hon lång eller kort, smal eller tjock? Vad säger hennes blick? Enligt henne själv syns inte ens sjukdomen så jag hade lätt kunnat gå förbi henne utan att reagera.

De sista dagarna har hon varit rädd. Först skrev hon det inte rakt ut i sin blogg, men oron kröp fram mellan raderna. Sen, för bara några dagar sedan, fick vi veta varför. Hon skulle operera hjärtat. En pacemaker inte större än en femkrona, skrev hon. Och jag tänker mig en liten slant som vinglar på ett stort, knubbigt och alldeles klarrött julgranshjärta.

Det handlar förstås om Jessika, en i vår ganska stora bloggfamilj. Hela morgonen har jag väntat på besked, loggat in på nätet från min lilla Blackberry mitt under revisorsmötet och dockteatern. Jag har inte varit koncentrerad. För några ögonblick sedan lades en liten text ut på hennes blogg. Allt har gått bra.

Nu kan jag gå vidare och försöka få något gjort idag också.

Bokstavera, tack

Pseudonaja skrev för en vecka sedan ett inlägg om dumma felsägningar. Då kom jag att tänka på en dum felsägning som i slutändan faktiskt blev helt rätt. Fast det tog mig en vecka att komma på att jag kunde blogga om den.

Det var för en herrans massa år sedan när jag gick på college i Alaska och brorsan pluggade i Wales. Vi talades vid i telefon och han berättade för mig att han hade råkat säga ”Can you bokstavize that, please” på en föreläsning. Jag skrattade gott åt det.

Bara några dagar senare var jag på en föreläsning där professorn talade väldigt snabbt. Han slängde ut en fråga och tittade på mig. Jag fattade nada av vad han menade och hörde mig själv säga:

”Can you bokstavize that, please?”

Det blev tyst i föreläsningssalen. Efter ett tag kom lite spridda skratt.

”Come again”, sa en kille en bit bort.

”Can you bokstavize that, please?”, sa jag högt och tydligt. ”It means spell.”

Jag såg på mina klasskamrater med en blick som sa att det var jag som hade rätt och de fel. Efter ett tag bad någon mig att bokstavera bokstavize, vilket jag i slutändan gjorde på whiteboardtavlan så att ingen skulle missa det.

Till denna dag används ordet av mina vänner i Alaska. Och vad jag förstår sprids det även i Wales.

Det ordnar sig alltid

Igår gick fläkten sönder i pelletspannan så vi har ingen värme i huset. Inatt ska Femåringens bästis sova över. Hela helgen befinner sig maken på partistämma i Viskafors eller nåt sånt.

Jag lagar fiskpinnar med ris. Min man hade nog kallat det en underlig kombination men det är i alla fall något jag behärskar. Ska försöka koka några bönor också.

Sen blir det pannkakor till kvällsmat, främst för att vi har så väldans mycket mjölk och ägg med utgånget datum.

Ja, det kommer säkert att ordna sig det här.

Uppdatering: Vi har nu ätit min mumsiga middag och det var ingen som klagade. Till och med bönorna gick ner. För att starta en trevlig konversation frågade jag bästisarna vad de ville bli när de blir stora.

Femåringen: Jag ska bli pensionär!
Bästisen: Jag ska bli affärsman!

Jag fick sedan en ingående beskrivning av hur man bygger en stol, för det har de lärt sig i skolan. Dagens pedagogik kanske inte är så tokig trots allt.

A comment from The First Dog

Jag har förvånansvärt få passioner i livet, men här är en: hundar av rasen skotsk terrier. Sen att de är överjävliga och bitska spelar ingen roll för de är så otrooooligt coola. Jag har ägt fyra stycken, om man inte räknar in tre kullar valpar, och en dag ska jag ha en till.

Barney Bush här påminner mycket om min skotte Gus, som fick en varningstriangel instämplad i sin journal. Vetrinären frågade om han var pålitlig och jag svarade förstås ja, att han "kunde lita på att bli biten".

Stackars Gus uppfyllde inte rasstandarden för skotsk terrier. Men han fyllde upp den.

Laddie a.k.a. Sladden här var pappa till Gus.

Jag är alltid rädd för att "dras med" ...

... och misstänksam som få kan jag också vara. Men en sak är i alla fall säker: Snacka om stilig karl!

Ord jag inte kan stava till

Tillrättavisning (jag skriver tillrättaviselse, se förra inlägget)
Överraskning (jag skriver överraskelse)
Institution (jag får in för många tititi, så att det blir instititititution)
Bibliotek (jag skriver bilbiotek)
Bebis (jag tycker bäbis är sötare)

De fyra första är inget jag är stolt över. De beror sannolikt på en störning i hjärnmolekylen. Det femte står jag för.

Yo Momma!

Jag visste redan igår att Obama skulle bli president eftersom Sjuåringen talat om det för mig:

"Mamma, det blir en brun president i år", sa han vid middagsbordet.

Han är inte så noga med val och sånt där. För honom var det redan avgjort. Att han refererade till Obama som brun var bara praktiskt, för det är det barn är. Sjuåringen har gott om såväl bruna som beiga vänner, i olika hårfärger och olika kläder, med eller utan glasögon. Sen är det inget mer med det.

På teve och på nyhetssajterna, de svenska, talar man om en afroamerikan. Jag fick lov att slå upp det i SAOL för att kolla att det verkligen var okej, och det var det. Men när jag placerades på ett dorm för "afroamerikaner" i Alaska för 17 år sedan (utböling som utböling var nog tanken, misstänker jag) fick jag snabbt lära mig att benämningen var rasistisk. African-American skulle man säga. Afro för dem var en rund hårboll à la Michael Jacksons första omslagsfrisyrer. Sa man det fick man i bästa fall en tillrättaviselse, i värsta fall ett klassiskt hot:

"Yo momma!"

Jag sitter vid datorn ovanligt tidigt idag. Har fått ganska många mejl från mina gamla dormpolare och det är inte utan att jag dras med i entusiasmen. Så kommer jag att tänka på gamle Ken Price, där han satt i gungstolen på den knarriga verandan i El Paso, Texas, 1992. Han skulle aldrig rösta på Clinton, sa han. "He speaks like a man of color." Jag undrade vad det var för negativt med det (även om jag inte riktigt förstod vad han menade). Ken Price suckade djupt och sa stillsamt att den dag en färgad blir president i USA "will be the day the fat lady sings."

Och här har jag gått och sjungit hela morgonen.

En död punkt på hitta.se

Maken: Om du tänker dig att du kommer från där Birgith bor så fortsätter du på den vägen och svänger där Åsa bodde förut men fortsätter förbi huset på en smal grusväg som bara är några meter bred så får du möte måste du köra ner i diket men du fortsätter i alla fall där in i skogen i kanske några kilometer förbi ett eller två eller fem eller kanske inga sommarstugor tills du ser en massa ved som är staplat och om du har kommit rätt en bergskam men då måste du först svänga på en ännu mindre väg som nästan inte syns men den är i alla fall till höger om du kommer från Åsas håll och ligger ganska nära ett ställe där kyrkan syns och sen kör du bara vidare tills du ser ett rött hus men kör för helvete inte fel för det finns ingen mobiltäckning där och det går inte att vända bilen.

Det är nog säkrast att jag tar med mig sov- och matsäck.

En aktiv kvinna i sina bästa år

Vaknade leende. Gjorde lite uppfriskande chung-feng-sui-pong-stretching för att starta dagen rätt. Tvagade och klädde mig fräckt. Mellanblå tunika med matchande accessoarer. Tvagade och klädde barnen. Femåringen i nya strumpbyxor och hårspänne i samma nyans. Hon är vacker, representativ. Kokade gröt som slukades av hungriga barn. Åt själv en osockrad portion.

Lämnade barn två minuter i. Ropade käcka kommentarer till annan mamma. Backade ut från parkeringsplatsen och lämnade ädelt plats åt sen pappa. Körde till jobbet.

Deltog i arbetsplatsträff. Fällde smarta kommentarer. Var uppskattad av medarbetarna. Fotograferades för passerkort. Snygg bild av aktiv kvinna i sina bästa år. Lunchade i farten. Hälsade på trevligt kommunalråd och skämtade friskt. Uppskattades.

Sammanställde nyckeltal för budget. Intervjuade konstnärlig ledare om ungdomars kreativa porträtt av rörelse. Menade att budskapet exponerades väl på det tunna makulaturpappret.

Gjorde snabb förflyttning till brandstation. Var imponerad över 28 minuter lång film om fingerad olycka. Fick cd-kopia och lade i handväskan. Tackade, berömde och lovade att återkomma. Fick kram av räddningschef.

Var sekreterare på viktigt möte med visionen att bli bästa kultur- och fritidskommun i Västra Götaland. Definierade svåra ord. Uppskattades. Drack två glas vatten och kommenterade hotande budgetunderskott.

Körde till svärmor och svärfar och hämtade barn. Tackade artigt för hjälpen. Fick kram av svärmor. Placerade arga, avundsjuka barn i bilen. Förklarade pedagogiskt att mamma aldrig är arg på pappa när han får mest bullar. Mamma gläds istället åt pappas bullar. Körde hem i tillåten hastighet och väjde kontrollerat för vilsen räv.

Gjorde vitaminrik kvällsmat som barnen slukade glupskt. Åt själv en klementin. Skrev sponsorregler, kopierade från norsk hemsida, för konståkningsklubb. Agerade respekterad styrelseledamot. Ringde andra respekterade styrelseledamöter och presenterade kreativa förslag.

Flashback från Storgatan i Luleå 1983: Jag rider på steget. Allt känns så bra idag, allt har gått som planerat. Vad lätt det är att gå då. Ja, jag rider faktiskt på steget.

Där är ju min bror! Han vinkar till mig. Han säger något:

"Vad fan går du så konstigt för?"

Sju saker om Howdy Sailor!

Jag har blivit utmanad av en av mina favoritbloggare, Lady Stalker. Här är utmaningen:

1. Länka till den som utmanat dig och sätt in dessa regler på din blogg.

Check, redan gjort!

2. Berätta sju saker om dig själv, alldagliga som knasiga.

Jag är snällare än man kan tro.
Jag har ett 37 centimeter långt operationsärr.
Jag är lyckligt lottad.
Jag är gift med en ursexig man.
Jag är rädd för trollsländor.
Jag har minst en lus i håret.
Jag tar aldrig dubbelnougaten.

3. Utmana sju stycken bloggare i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till dem.

Eftersom jag motsätter mig exponentiella kedjebrev utmanar jag bara en person: min svärmor.

Pippi på loftet

När vi vaknade i morse satt en gråsparv och åt smulor på diskbänken. Den flög sedan in i Tioåringens rum och bajsade på skrivbordet. Det var inte uppskattat. Bloggberoende som jag har blivit sprang jag efter kameran men när jag väl hittat den hade maken redan visat sparven ut.

Varför kunde maken inte bara vänta några minuter? Han har ingen förståelse för bloggning. Så nu för ni nöja er med min torftiga, icke-fotodokumenterade berättelse.

Uppdatering: Jag bad maken ta några kort åt mig till en story jag jobbar på. Han överlämnade kameran så att jag kunde lägga in bilderna i datorn. Bilderna jag bad om fanns mycket riktigt där, men även den här:

Bilden är tagen inte långt härifrån. Och maken menar att han ändå inte har något att blogga om ...