Min pappa har cancer. En gigantisk tumör tvärs över ena lungan och delar av matstrupen. Han har fått cellgifter i några månader nu och börjar med strålbehandling på måndag.
Mamma tar väl hand om honom. Pysslar och grejar. Idag hade hon lagat egen senap till honom. Med konjak i till och med. Jag åt lunch med dem och smakade också på senapen. Jisses vad god den var, men åh så stark!
Då såg jag på pappa. Han var helt kritvit i ansiktet och ögonen var uppspärrade. Plötsligt rann en sträng av blod genom näsborrarna på honom.
Min vana trogen började jag gapskratta hysteriskt. Jag brukar göra det i svårhanterliga situationer. Då log pappa.
"Det här måste du skriva om i din blogg", sa han ansträngt.
Så nu har jag gjort det. Det här inlägget är tillägnat Världens Bästa Pappa.
4 år sedan
2 kommentarer:
Skratt är en bra medicin.Hälsa världens bästa pappa från världens bästa unge (och hennes mamma)!
Jag skickar över en stor kram. Allt gott åt dig, familjen och din pappa!
Skicka en kommentar