Den underliga frågan kom från en annan idrottsmamma. Jag anade genast oråd. Det kunde omöjligt vara så att hon ville lära sig av Det Goda Exemplet. Minnena av den bittra pianolärarinnan i mellanstadiet blev plötsligt tydliga.
"Får jag se när du spelar?", sa hon till mig.
Det var förstås fingersättningen som var åt skogen. Att det sedan lät fantastiskt, åtminstone i mina öron, var fullständigt irrelevant. Jag kämpade ett bra tag med mina händer i en helt ny vinkel men det felaktiga greppet satt för hårt fastetsat i mina rörelser. Så småningom gav jag upp och började spela trummor istället.
Men nu var det ju dottern det handlade om. Hon skulle inte behöva lida för att just hennes mamma var den enda i världen som inte kunde knyta skridskor. Så jag satte mig på bänken intill henne och började slita i skridskosnörena.
"Fel direkt!", utbrast den andra mamman. "Du ska sitta rakt framför henne och knyta".
Tack och lov slapp jag fortsätta. Istället satte sig mamman ner framför min dotter och instruerade mig. Här har jag alltid trott att man bara drar åt ordentligt och knyter men ack så fel jag har haft. I två år har flickan åkt med fel knytning.
"Det är därför hon inte har så bra ytterskär", sa mamman hurtigt.
Med den nya knytningen blev mycket riktigt åkningen bättre. Till och med tränaren kommenterade framstegen.
"Det är inte hon som har blivit bättre, det är jag", fick jag medge.
Så vid 40 års ålder har jag lärt mig knyta skridskor. Ifall ni mot förmodan inte vet hur det ska göras vill jag givetvis dela med mig av min nya kunskap i form av den här pedagogiska bilden:
"Får jag se när du spelar?", sa hon till mig.
Det var förstås fingersättningen som var åt skogen. Att det sedan lät fantastiskt, åtminstone i mina öron, var fullständigt irrelevant. Jag kämpade ett bra tag med mina händer i en helt ny vinkel men det felaktiga greppet satt för hårt fastetsat i mina rörelser. Så småningom gav jag upp och började spela trummor istället.
Men nu var det ju dottern det handlade om. Hon skulle inte behöva lida för att just hennes mamma var den enda i världen som inte kunde knyta skridskor. Så jag satte mig på bänken intill henne och började slita i skridskosnörena.
"Fel direkt!", utbrast den andra mamman. "Du ska sitta rakt framför henne och knyta".
Tack och lov slapp jag fortsätta. Istället satte sig mamman ner framför min dotter och instruerade mig. Här har jag alltid trott att man bara drar åt ordentligt och knyter men ack så fel jag har haft. I två år har flickan åkt med fel knytning.
"Det är därför hon inte har så bra ytterskär", sa mamman hurtigt.
Med den nya knytningen blev mycket riktigt åkningen bättre. Till och med tränaren kommenterade framstegen.
"Det är inte hon som har blivit bättre, det är jag", fick jag medge.
Så vid 40 års ålder har jag lärt mig knyta skridskor. Ifall ni mot förmodan inte vet hur det ska göras vill jag givetvis dela med mig av min nya kunskap i form av den här pedagogiska bilden:
.jpg)
Rycket görs rakt upp, sträckningen åt sidan. Notera att vänsterskridskon sträcks höger istället och att båda sträcks rakt om både inner- och ytterskär är bra.
16 kommentarer:
Jag kan intyga att det stämmer. Min åkning har blivit bättre sedan jag läste detta inlägg.
Spelar du trummor i något band, tro?
Vad kul att jag kunde hjälpa till.
Nix, jag är en usel trummis som spelar hellre än bra. Gör det dock som terapi emellanåt. Men maken spelar/har spelat i band. Ett relativt känt reggaeband i Gbg (alltså om man gillar den sortens musik).
Hur kände sig skridskoprinsessan efteråt? Märkte hon någon skillnad? Hon kanske sa aj, låt bli och ryck i mina skridskor?
Kram
Jo tack, skridskoprinsessan mådde bara bra eftersom hon kunde åka på ett ben mycket längre tid när skenan var rak.
Kram
Tur ungarna själva fattade att skridskor inte var någon hit. Med eller utan korrekt knytning.
Det enda reggaebandet i Gbg som jag känner till är Beat about the Bush, men dom är sedan länge avsomnade. Deras mest namnkunnige medlem var Papa Dee.
Det bränns väldigt mycket, Pseudonaja.
För att förstärka jag-mötte-Lassie-känslan så kan jag tillägga att jag var arbetskompis med gitarristen.
Då har du antingen träffat eller hört talas om min man. Fråga gitarristen vem han känner på Tjörn ;o)
Vi brukar springa på varandra i GBG någon gång ibland. Han arbetar ju med teater numera. Det är en väldigt rolig människa, eller vad säger din man?
Jag trodde han jobbade i reklambranschen men har som du märker ganska dålig koll. Maken träffar inte så många mer än Papa Dee numera men hade bra koll på alla i bandet när jag förhörde honom igår kväll. Gitarristen gick väl på Huitfeldska en gång i tiden va? De är nämligen kompisar sen gymnasietiden.
Papa Dees frus lillasyster är kompis med min dotter.
Jag kan minsann möta Lassie jag med! :-)
Och från och med nu kan jag kanske knyta skridskor om såna skulle komma i min väg.
Jisses Cecilia, du måste klicka på Kristina en bit upp i kommentarslistan. Hon är min svärmor och stickspecialist och hon har också träffat Daniel och alla andra rastafaris.
Gitarristen arbetade på Folkan eller Stadsteatern när jag mötte honom sist men det kan ha varit så långt bak som 2004.
Gick inte Papa Dee på Hvitfeldska också? Det gjorde förresten jag också.
Maken gick på Burgården och är lite yngre än de andra men rörde sig ju i samma kretsar. Hans kusin däremot gick i gitarristens klass.
Maken har två liv, ett som gossig make och pappa, ett som rastasnubbe som hänger på Sticky Fingers eller reggaefestivaler. De två liven har få beröringspunkter och jag är måttligt intresserad av livet som inte berör mig. Men de händer att liven korsas; när vi gifte oss var trädgården full av mörkhyade med dreadlocks. Stackars morfar höll på att få slag.
Hihi, nu gick ju jag in som Sagabiografen av misstag. Höll på att lägga in Mamma Mia!
Skicka en kommentar