Det är bara att konstatera: Jag har närt en apa vid mitt bröst. En apa med änglavakt. Åh, vad jag är trött på att höra det:
"Hon hade änglavakt idag när vi var på utflykt." Eller:
"Hon hade änglavakt idag på gymnastiken."
Det är Femåringen det handlar om. Den lilla klätterapan. När jag hämtar henne på fritids är det inte alls ovanligt att hon hänger i knävecken ett par meter upp någonstans. Eller så tränar hon piruetter uppe vid "stupet", ett alldeles för brant berg som borde ha sprängts bort från jordens yta i samband med att skolgården byggdes men som fick stå kvar eftersom ingen unge är dum nog att utmana ödet.
Tills nu.
Och jag kan inte skylla på makens gener den här gången. När de andra småkillarna besteg Ryggberget, mandomsprovet på norra Tjörn, stod han kvar på marken och skrek åt dem att de var galna. I min släkt däremot har byggarbetare fått plocka ner ungar från ställningar och brandmän fått skruva ner elementet i Karlstads stadsbibliotek för att en barnskalle suttit fast bakom. Nej, det är mina gener hon har fått, de som är både våghalsiga och oberäkneliga. Jag har mesiga gener också, och ganska många försiktiga. Dem har hon inte ärvt, trots att kombinationen vore lämplig i det här fallet.
Om hon klarar sig är detta förstås bara positivt. Redan nu kan hon slå knut på sig själv i konståkningen och det blir extra poäng för sånt. Och än så länge håller änglarna sig vakna och vaktar över henne.
Men jag då? Hur mycket ska mitt hjärta tåla? Vem ska vakta det?
"Hon hade änglavakt idag när vi var på utflykt." Eller:
"Hon hade änglavakt idag på gymnastiken."
Det är Femåringen det handlar om. Den lilla klätterapan. När jag hämtar henne på fritids är det inte alls ovanligt att hon hänger i knävecken ett par meter upp någonstans. Eller så tränar hon piruetter uppe vid "stupet", ett alldeles för brant berg som borde ha sprängts bort från jordens yta i samband med att skolgården byggdes men som fick stå kvar eftersom ingen unge är dum nog att utmana ödet.
Tills nu.
Och jag kan inte skylla på makens gener den här gången. När de andra småkillarna besteg Ryggberget, mandomsprovet på norra Tjörn, stod han kvar på marken och skrek åt dem att de var galna. I min släkt däremot har byggarbetare fått plocka ner ungar från ställningar och brandmän fått skruva ner elementet i Karlstads stadsbibliotek för att en barnskalle suttit fast bakom. Nej, det är mina gener hon har fått, de som är både våghalsiga och oberäkneliga. Jag har mesiga gener också, och ganska många försiktiga. Dem har hon inte ärvt, trots att kombinationen vore lämplig i det här fallet.
Om hon klarar sig är detta förstås bara positivt. Redan nu kan hon slå knut på sig själv i konståkningen och det blir extra poäng för sånt. Och än så länge håller änglarna sig vakna och vaktar över henne.
Men jag då? Hur mycket ska mitt hjärta tåla? Vem ska vakta det?
Mamma orkar inte mer.
11 kommentarer:
Ja, vad göra? Jag stålsätter mig ibland när mina barn hitta på saker som kan sluta med "aaaaaj!"
Du verkar å andra sidan ha ett lite större problem.
Har hon börjat släpa in sand, som hon krattar, på sitt rum?
Säljer hon pop-corn till resten av familjen?
Ber hon om största möjliga tystnad?
Har hon en liberal syn på djurskydd?
Ser du tecknen tidigt så kan du förhindra att hon rymmer med en cirkus!
Ja, nämn inte cirkus. Om jag inte var emot publicering av direkta porträtt av ungarna skulle jag lägga in en bild på Femåringen när hon halvstod på en kamelrygg i somras när cirkusen var på besök. En sån där pajas i Sgt Pepper-jacka fick kasta sig efter henne.
Jag tycker det är bra att hon prövar sina vingar. Jag tror inte att hon är oförsiktig egentligen. Min uppfattning är att hon vet ganska precis vad hon gör och vad hon klarar. Mitt råd...titta inteså noga så sparar du hjärtat tills du bättre behöver det.
Äntligen;)
Om det skulle hända något: Lärde mig på en rödakorsetkurs en gång i forntiden att så länge de skriker och blöder så är det hyfsat lugnt. Har med detta i minne klarat bla rutchkana med ansiktet före, kockkniv i foten, marmorskiva på lilltån...
Gomorrn!
Kristina: Jag vet egentligen att du har rätt men jag är ju -- som du vet -- en väldigt blödig mamma också.
Mammanonna: Det är ett bra tips och det påminner om ett jag fått från en barnläkare en gång: Låt dem göra allt som inte dödar dem. Ett benbrott dödar inte!
En gång i världen skulle taket på Norrbyås kyrka målas om. Ingen vågade klättra upp ändå upp i tornet och måla där. Ingen utom min blivande farfarsfar. När han var klar klättrade han bit till och hängde i knävecken i korset allra längst upp.
Jag har 0 av den mannens gener, antagligen. Höjdrädd som en liten tok.
Var glad att du har en tuff unge, hon verkar ju helskön!
Marianne, vilken helskön farfarsfar (som jag förstår var lite yngre då). Tänk att dingla i ett kors på ett kyrktorn. Det slår nästan allt!
Det finns många historier om denne man, som avled ca tio år innan jag föddes.
På ålderns höst drabbades han förstås av diverse krämpor, men det gjorde inte så mycket för "det går över i krematorievärmen", som han sade ...
Jomen.
Det är en sån man jag skulle vilja intervjua. Är tyvärr lite sent ute.
Oj, vilken nervositet! Förstår dig.
En ganska stor chock fick jag när mina yngsta (kanske tre och fem år?) en gång klättrade upp på en vind, satt på ett gammalt skrivbord i fönsterhöjd och just var i färd med att öppna fönstret när jag kom i fatt dem, undrandes varför det var så tyst ...
Det där med barnskalle bakom elementet skulle jag vilja ha utvecklat ... Var det din skalle?
Hej hopp!
Hej Lady Stalker! Nej, skallen var min kusins ;o) Ja, tysta ungar brukar betyda varning.
Skicka en kommentar