Ondskan i källartrappan

Åh ... inte bra, inte bra. Vart tog hon egentligen vägen? Kan jag ha fått en fripassagerare? Jag ryser.

Det hände i källartrappan för några ögonblick sedan. Jag hade fått en släng av godhet och gick ner för att hämta glasspinnar i den stora frysen för att överraska barnen. Det var därnere hon väntade på mig. Vinkade gjorde hon också.

Vi har en sån där skräckfilmstrappa. Smal i trä och ganska lång. Helst ska den filmas med vinglig kamera och illustreras med djup, sakral musik. Därnere lever Onskan, det fattar vilken tittare som helst. De stackars våpen i filmen går ändå ner för att hämta en jamande kattunge eller leta efter sin snygga highschoolpojkvän. I mitt fall var det som sagt glass jag skulle hämta.

Ondskan satt en bit upp, på väggen ovanför det tredje trappsteget nerifrån. Jag såg henne direkt. Att det var en hon är jag säker på eftersom hon hade en stor, svart rumpa som såg alldeles för tung ut för de åtta benen. Så lyfte hon på ett ben och vinkade lite slött åt mig.

"Kom du bara", tycktes hon säga. "Jag bara står här och ska inte röra mig. Jag looooovar. HAHAHAHAHA..."

Jag hade kunnat gå runt huset och in från utsidan. Varför gjorde jag inte det? Jag är ju inget tonårsvåp, det finns ingen kattunge därnere och jag har definitivt inte en snygg highschoolkille som väntar på mig. Men jag gick ner. Skyndade mig förbi Ondskan. Och vände mig om ...

Hon var borta! Ondskan hade försvunnit precis när jag passerade. Helt tomt på den dunkla väggen var det. Inte ett spår av en åttabent jäkel på trappstegen heller. Jag kände hur det kröp på hela kroppen, innanför och utanför kläderna, i håret, bakom öronen, i ansiktet till och med.

Fortsättningen är som ett töcken för mig. Jag sitter i alla fall här och skriver av mig min ångest och av slörpandet att döma slickar fyra barn på glass. Och någonstans sitter Ondskan och vinkar.