Yo Momma!

Jag visste redan igår att Obama skulle bli president eftersom Sjuåringen talat om det för mig:

"Mamma, det blir en brun president i år", sa han vid middagsbordet.

Han är inte så noga med val och sånt där. För honom var det redan avgjort. Att han refererade till Obama som brun var bara praktiskt, för det är det barn är. Sjuåringen har gott om såväl bruna som beiga vänner, i olika hårfärger och olika kläder, med eller utan glasögon. Sen är det inget mer med det.

På teve och på nyhetssajterna, de svenska, talar man om en afroamerikan. Jag fick lov att slå upp det i SAOL för att kolla att det verkligen var okej, och det var det. Men när jag placerades på ett dorm för "afroamerikaner" i Alaska för 17 år sedan (utböling som utböling var nog tanken, misstänker jag) fick jag snabbt lära mig att benämningen var rasistisk. African-American skulle man säga. Afro för dem var en rund hårboll à la Michael Jacksons första omslagsfrisyrer. Sa man det fick man i bästa fall en tillrättaviselse, i värsta fall ett klassiskt hot:

"Yo momma!"

Jag sitter vid datorn ovanligt tidigt idag. Har fått ganska många mejl från mina gamla dormpolare och det är inte utan att jag dras med i entusiasmen. Så kommer jag att tänka på gamle Ken Price, där han satt i gungstolen på den knarriga verandan i El Paso, Texas, 1992. Han skulle aldrig rösta på Clinton, sa han. "He speaks like a man of color." Jag undrade vad det var för negativt med det (även om jag inte riktigt förstod vad han menade). Ken Price suckade djupt och sa stillsamt att den dag en färgad blir president i USA "will be the day the fat lady sings."

Och här har jag gått och sjungit hela morgonen.